Mina inlägg har inte sällan sitt ursprung i den utmärkta Language Log. Nu har de haft en kul serie om felsägningar av namn med fokus på det de kallar name chains. Alltså att det utvecklas kedjor av namn. Att det finns familjemedlemmar som inte enkelt får ur sig rätt namn utan måste gå igenom ett namngalleri innan de hamnar rätt.
Det hela handlar alltså om felsägningar där ett inledande namn korrigeras tills rätt namn kommer fram. Namnkedjorna blir till stående fraser. Dvs. det rör sig inte om tillfälliga felsägningar utan om systematiska sätt att språkligt hantera världen.
Jag ska här spinna vidare på denna idé och föreslå olika slags metonymiska namnfel.
Metonymiska kopplingar är på många sätt grundläggande för människan, precis som namn är det. Dvs. vi gör snabbt associationer till det som är närliggande (metonymi står just för betydelserelationer byggda på närhet) – och det leder till att namn blir fel. Den rundfrågning jag gjort i min bekantskapskrets bekräftar detta.
Jag börjar med att, utifrån min rundfrågning, illustrera Language Logs poäng med namnkedjor.
Johanna berättar om sin pappa, Lennart. Lennart är omgift med Eva, och den första frun heter Sonja. Han har två barn, Johanna och Jesper, och två syskon, Sara och Paul. Lennart har alltså sex personer och namn att hantera. Det visar sig att en kvinnlig och en manlig namnkedja blir resultatet.
Det kvinnliga namnkedjan ser ut så här: Sonja – Sara – Johanna – Eva (dvs. förra frun, systern, dottern, nuvarande frun). När Johanna till- eller omtalas blir det följaktligen med kedjan Sonja – Sara – Johanna. Att den första frun brukar komma först i namnkedjor bekräftas förresten av genomgången på Language Log.
Eftersom det bara finns två män med blir kedjan här kortare. Johannas bror till- och omtalas med: Paul – Jesper.
Som antytts rymmer nu de metonymiska namnfelen mer än bara kedjor. En annan kategori vill jag kalla namnblandningar. I dem slås två existerande namn ihop till ett nytt namn. De här exemplen har jag:
- Min farsa har sen min ungdomstid kallat mig för Tom-Per. Det beror på att min bror heter Tomas. Hans namn kortas alltså av och sätts samman med mitt.
- Ulla berättar att hon har två söner, Jonas och Kristoffer. Här är Jonas det namn hon börjar med i tilltalet till Kristoffer. Liksom min far kortar hon av det namnet, men även det följande. Resultatet blir: Jon-Toffer - en nybildning som fonologiskt kopierar det ursprungliga namnet Kristoffer.
- Även Paola har två barn, James och Amy. För henne har de två namnen sammanfallit till ett nytt egennamn, Jamie, som praktiskt nog kan användas om och till båda två. (Language Log har ett liknande exempel, där en mamma nyskapar namnet Stavid utifrån barnens namn Stacy och David.)
Namnblandningarna gränsar till namnkedjorna. I exemplet Paul – Jesper har vi två olika namn och därför en namnkedja. Exemplet Tom-Per ligger på gränsen till en namnkedja, men skiljer sig genom att det första namnet kortats av, så att det hela kan uppfattas som ett nytt namn. För Jon-Toffer har två namn kortats av, och då får vi helt klart ett nyblandat namn, liksom i fallet Jamie.
Nu behöver det här inte bara hända med familjemedlemmar. I annat som står oss nära kan liknande metonymiska namneffekter uppstå:
- Jonas intresserar sig för fotboll och mat. En fotbollsback kallar han Nils Emil Johansson. Nu heter den allsvenska backen, som spelar i AIK, Nils-Eric Johansson. Felsägningen kommer sig av de dubbla intressena. Krögaren Nils Emil är ju en känd matprofil. Är man intresserad av både mat och fotboll kan likartade namn från de områdena komma att blandas.
Den sista typen av metonymiskt namnfel som jag fått syn på vill jag kalla namnbyten. Exempel:
- Orla är intresserad av musik och litteratur. När han skulle söka efter musikgruppen Tom Robinson Band på Wikipedia råkade han skriva Tom Robbins, som är en amerikansk författare. Liksom för Jonas blir det alltså så att likartade namn inom två intresseområden blandas ihop, men nu med ett namnbyte som resultat.
- Gunnela berättar att hon ofta kallats och kallas Ingela. Det menar hon beror på dels att namnen är fonologiskt närliggande, dels att Ingela är ett mycket vanligare namn. Det metonymiska ligger alltså i att folk tar det kvinnonamn som upplevs närmast, så att ett ovanligt namn byts ut mot ett vanligt.
- Daroon berättar att hon fick ett mejl från en lärare med hälsningsfrasen: Hej Darin! Även om det inte går att säga säkert, kan mycket väl Gunnela-förklaringen gälla även här. Dvs. den fonologiska likheten mellan Daroon och Darin underlättar sammanblandning. Att Darin är ett vanligt kurdiskt namn, tillika en känd popsångare i Sverige, gör att namnet kan ligga nära till hands. Här finns det dessutom en komisk poäng, eftersom Darin är ett killnamn.
- Felix berättar om två skolkompisar som alltid hänger ihop, Ludwig och Lukas. Inte bara han utan också andra på skolan säger ofta fel på deras namn. Detta är besläktat med föregående exempel såtillvida att den fonologiska likheten säkert är en orsak till sammanblandningen. Den andra orsaken är förstås att killarna hänger ihop och därför, ur det perspektivet, inte blir så tydliga som olika individer. Kanske lite som kurdiska namn för en infödd svensk är svåra att koppla till individer (och kön).
- Orla har ett annat, lite speciellt, exempel. Den danska semiotikern Per Åge Brandt uppfattas av vissa skriva ganska invecklat. Han har därför fått ett smeknamn: Per Tåge Brandt. Den som kan sin danska förstår att smeknamnet tar fasta på hans krångliga skrivsätt: tåge betyder ’dimma’ (jfr norskans tåke). Det problem som kan uppkomma bottnar återigen i den fonologiska likheten. Den gäller, för den som träffar Per Åge, att hålla tungan i styr och inte undslippa sig ett Per Tåge!
Så långt mina iakttagelser. Kom gärna med kommentarer och exempel!
För visst är det här spännande. Vi tycks ha att göra med en ganska grundläggande förvirring i människans språkande, som inte är särskilt utforskad.
Det finns en paradox i det hela. Det som ligger oss närmast och engagerar oss mest borde vara det område där vi verkligen kan namnen på folk och ting. Men just närheten tycks ge en omvänd effekt och leda till sådana här metonymiska namnfel.
Själv vet jag att jag gör namnsammanblandningar men har väldigt svårt att i skrivande stund komma på dem. Mer än att det händer att jag blandar ihop namnen på mina barn, så att jag kallar Felix för Ella. Flera av de cirka 15 personer jag snackat med bekräftar att det är svårt att minnas metonymiska felsägningar. Det tycks alltså som om just närheten inte bara gör att felsägningar blir vanliga, utan också att de blir svåra att komma ihåg och medvetandegöra.
Som sagt: jag välkomnar fler exempel!
16 kommentarer hittills ↓
1 Gustaf Redemo // april 22, 2008 klockan 19:57
Till en början hade jag svårt att förstå vad du pratade om tills jag kom på att jag hade namnkedja väldigt nära.
Min flickvän heter Emmy och min brors heter Jenny och ibland när jag berättar om Emmy kallar jag henne för Jenny, men skyndar mig att ändra mig för att inte nån ska få för sig att det är en freudianska felsägning.
Emmys namn är också lustigt då det är ovanligt och ingen vet sällan hur det ska uttalas. Det blir Emelie, Emma, Emilia osv. I USA nöjde sig de flesta med att kalla henne för Amy. Få får det rätt.
2 Johanna // april 22, 2008 klockan 20:31
Japp!
Rut-Ella, Ella-Rut … alltid och hela tiden.
Och alla andra felsägningar också, Charlie Pavey för att nämna en aktuell
3 Ö-Helena // april 22, 2008 klockan 22:09
Mina barn - två flickor och en pojke - får ständigt finna sig i att jag helt slumpmässigt råkar kalla dem för vilket som helst av de tre namnen. (Könet verkar inte spela någon roll.) Jag kallar också min son för min lillebrors namn, trots att de inte har ett dugg lika namn - däremot är min son ganska lik sin morbror vid samma ålder. Det värsta var dock när jag kallade min yngsta dotter - som är oerhört lik mig - för Helena. Som alltså är jag. Namnkedjor eller personlighetsklyvning, det är frågan.
4 Olsson // april 23, 2008 klockan 07:40
Jag har varit med om en anna sorts underliga felsägningar. När jag råkade kalla en Adam för David, sa han att han ofta av misstag kallas just David. Varför förstår ingen, kanske namnen är av samma typ (tvåstaviga, bibliska)? Samma sak gäller namnen Sara och Åsa som ofta blandas ihop, trots att de inte alls är särskilt lika, bara av samma typ. På min arbetsplats säger folk ofta fel på Helena och Annicka, förmodligen inte bara för att de är lite liknande personer utan även för att namnen är byggda på liknande sätt.
PS Jag läste först fel och trodde det kallades “metronymiska” felsägningar, för att det oftast är mammor som går igenom hela barnraddan …
5 Lena // april 23, 2008 klockan 09:20
Här en annan typ av namnfelsägning: Vårt efternamn uttalas Palitski men stavas Palicki, vilket således är så de flesta svenskar uttalar det.
Som namnförslag till kommande barn har vi haft Niki - vilket vi båda är överens om är ett utmärkt namn. Men att sätta ihop det med efternamnet verkar stört omöjligt. Inte ens vi, som vet hur efternamnet uttalas, kan förmå oss att säga Niki Palitski. Nä, Niki Palicki blir det, även för oss. Så hur ofta skulle andra säga rätt?
6 Junie // april 23, 2008 klockan 18:57
Senast för ett par dagar sedan blev jag faktiskt kallad Anna-Sara-Junie av min farmor (Anna är mitt mellannamn och Sara är min lillasyster).
Men det värsta jag har varit med om var ändå en gång när min mamma rabblade upp hela familjens namn (inklusive killnamnen och dessutom hundens namn) innan hon kom fram till mitt. Då kände jag mig lite obetydlig av någon anledning.
7 Orla // april 24, 2008 klockan 06:06
Otroligt! Jag hade ingen aning om att det var så vanligt med namnkedjor - ett fenomen som jag inte visste om förrän Pelle frågade mig! Jag har aldrig upplevd det själv eller ens hört om det.
Men två andra fenomen ligger nära till hands att jämföra. Det första är musikgrupper med personnamnskonstellationer, det andra är syskongrupper.
Hur många kommer ihåg namnen på medlemmerna i Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich i en annan ordning än just denna? Peter, Paul & Mary? Emerson, Lake & Palmer? (Förlåt, här blev det lite stofilt… men det kanske är ett tecken: vilken modern grupp kallar sig något liknande?) Man lär sig helt enkelt gruppnamnet som en bestämd följd av enstaka namn, som en ramsa.
Något liknande gäller för många syskongrupper (på minst tre, tror jag). Här kan det vara åldern som avgör (äldst först), eller den poetiska effekten - exemplet med Peter, Paul & Mary skulle ju t.ex. inte funka lika bra om de kallades Mary, Paul & Peter. Så här är det rytmen i stavelselängd och betoningar som är den bärande idén.
Andra exempel är Rip, Rap & Rup (Kalle Ankas brorsöner på danska - Knatte, Fjatte & Tjatte; Huey, Dewey and Louie) och Kylle, Pylle & Rylle (där de amerikanska originalnamnen inte har samma fart & fläkt: April, May & June).
8 Malin // april 24, 2008 klockan 07:44
Jag läser just ett manus där författaren skrivit “skriv- och läskunnighet”. Jag reagerade ju, för “läs- och skrivunnighet” heter det ju. Men varför egentligen? För att läsning föregår skrivande? Av fonologiska skäl? Kanske ska jag låta bli att markera det för att på något sätt bidra till att skapa ett nytt perspektiv på den här kunnigheten? Skriv- och läskunnighet låter ju som något nytt, intressant och ganska spännande.
9 Daroon // april 24, 2008 klockan 15:00
Kärt barn har många namn! Jag blev alldeles nyss utsatt för en namnblandning , Daroon Yassin blev Yaroon
10 Pelle // april 24, 2008 klockan 15:38
Det vimlar av namnfel…
Kul att du, Olsson, läste metronymiska. Könsfördelningen är jag inte så säker på - vore spännande att kolla mer på den. Även jag hade lite av samma bild - ungefär som Junie säger, alltså att farmor eller mamma kör sin namnkedja, dvs. att det skulle höra kvinnor till. Och detta kanske är det vanligaste. Men jag har också, när jag nu snackat med folk, fått reda på en hel del pappor (utöver min egen) som rabblar namn. Så det patronymiska finns där också.
Annars är termen metonymi/metonymisk kanske sämre vald. Jag tänkte bara att den täcker de associationer vi får i förhållande till det som är nära oss. Vi dricker t.ex. ett glas - och ingen tycker det är konstigt att vi metonymiskt byter ut innehållet (mjölk, öl etc.) för behållaren (glaset).
Vi tycks alltså skapa metonymier naturligt. Jag citerar en metonymiutläggning från en webbsida:
11 Pelle // maj 12, 2008 klockan 14:19
Av någon outgrundlig anledning hamnade jag på ett diskussionsforum för hundägare. Och, minsann, där dyker det upp metonymiska namnfel:
“En annan inte helt ovanlig felsägning är att något av barnen kan
plötsligt få hundnamn… då känner jag mig inte som världens bästa
förälder… tur att jag iaf är en halvtaskig hundägare…”
Den kommentaren fick denna respons:
“Hehehe… Jag har tre döttrar och två tikar. Det brukar ta en fyra fem ggr innan rätt barn får rätt namn… vad sägs om Lonagaijaemeliejosefinamanda? Tur att katten är en pojke. Jag brukar på ngt konstigt vis inte få med honom i mitt förvirrade hundägaretillstånd. Däremot så får han (katten, inte min man) få bli kallad för hon. Man han är ju kastrerad så det kanske inte gör h*n så mycket?”
Som jag förstår det ska namnkedjan utläsas Lona - Gaija - Emelie - Josefin - Amanda, med de två tikarna först!
12 Pelle // juni 9, 2008 klockan 08:22
De metonymiska namnfelen fortsätter att dyka upp på flera sätt. Hästsajten Bukefalos har ett diskussionsforum där ytterligare exempel kommer i dagen:
http://bukefalos.com/f/showthread.php?t=891588
Den som läser min kommentar här ovanför kan se att jag för någon månad sen hittade andra exempel på en sajt för hundägare. Man kan undra varför namnfelen dyker upp på häst- och hundsajter…
Språktidningen har i sitt nyutkomna nymmer en notis som bygger på det här blogginlägget under rubriken “Lennart, Lisa, Simon, Mia” - se
http://www.spraktidningen.se/art.lasso?id=08311a
(Dessutom innehåller numret en artikel av Einar Korpus om hans Reklamiska; både författaren och avhandlingen har läsare av denna blogg stiftat bekantskap med.)
13 José L Ramírez // januari 3, 2009 klockan 15:32
Att ta upp det retoriska begreppet metonymi är väldigt viktigt, eftersom alla talar om metaforer men ingen tycks förstå att metonymins betydelse i språket är viktigare än metaforen, på grund av alla kunskapssammanblandningar som det innebär. Men jag blir inte särskilt tilltalad när ni bara ser metonymi som ett slags felsägning av personnamn. Metonymin betjänar bättre studier.
Metonymier genomsyrar vardagsspråket och får oss att blanda ihop begrepp och saker och ting. Moderaterna kallar sig för Arbetarparti, men det är inte “arbetarna” som de tänker på utan “arbetet”. Alla ska jobba som fan. När vi säger “stad” tror vi oss mena husen och gatorna. Men i stasen “hela staden deltog i demonstrationen” är det inte alls husen och gatorna som gick ut. Alla våra kunskapsord är metonymiskt infekterade (teori, kunskap, vetenskap, språk, etc). Vi blandar ihop handlingen med det som handlingen åstadkommer eller med redskapet. Metonymin innebär att den talare får oss iblad att titta åt fel håll, för att ta vår plånbok (om jag får använda nu en metafor).
En for av metonymi är den s k synekdoke, där helheten nämns i stället för delen eller tvärtom. Och metonymisk namnsättning gäller ibland i avsaknad av en mer direkt uttryck, t ex att tala om stolens rygg.
Ordet “byråkrati” härstammar från en röd duk i ett bord i Frankrike. Namnet sprider sig först till möbeln och sedan till alla som sitter kring, därefter till hela etablisemmanget (kratos betyder makt). Mynt härstammar från lat. “moneta”. Juno Moneta var gudinnan vars tempel fanns vid penningsfabriken i Rom.
Och ordet “langue” som betyder både språk och tunga, är en klasisk metonymi.
Detta är bara några ytterst korta kommentarer om något som kräver en rejäl fördjupning.
14 Pelle // januari 5, 2009 klockan 14:20
Tack för en lång och intressant kommentar.
Naturligtvis förtjänar metonymi hur många studier som helst.
Mitt blogginlägg startade från ett annat håll. Det slog mig att det är märkligt, ja paradoxalt, att vi inte riktigt språkligt kan hantera det som är oss allra närmast, som barn, sambo, fru, husdjur osv. Dvs. vi kan inte direkt komma på deras namn, utan för många uppstår såna här namnkedjor och blir en sorts fasta fraser.
Det är på ytan oförklarligt: man måste väl veta vad ens eget barn heter? Här tar jag upp metonymi, eftersom det har ett förklaringsvärde. Metonymi “genomsyrar vardagsspråket” som du säger och är ett grundläggande sätt för människan när hon vill hantera världen symboliskt. Jag är också benägen att hålla med dig om att metonymin är viktigare än metaforen, just för att den är så grundläggande.
Denna blogg är knappast platsen att skriva det stora verket om metonymin, och avsikten var som sagt heller inte det, utan att belysa just namnkejdor.
Sen kan man fundera på ur vilket perspektiv metonymin ska behandlas. Ett är det kritiska, som du tar upp. Att metonymi får oss att “blanda ihop”, gör orden “infekterade”, får oss att titta åt “fel håll” - för att nu ta några korta citat ur din kommentar.
Det perspektivet ska vara med. Men också det som ligger bakom det här inlägget: metonymin är i sig ett underbart och fascinerande sätt att skapa mening.
Se t.ex. på barn. Hur tecknar en treåring en bil? Fyra (eller mer allmänt några stycken) cirklar eller åtminstone rundlar räcker långt. Alltså hjulen, som är det som möter barnet. Den klassiska synekdoken, som du tar upp, delen eller detaljerna leder till helheten. Klart det är en (metonymisk) teckning av en bil!
Det finns inget infekterat eller felaktigt i det - tycker jag - utan det är ett självklart sätt för barn (och vuxna) att mediera världen och lära sig om den.
15 José L Ramírez // mars 3, 2009 klockan 12:54
Hej Pelle,
Naturligtvis är denna blogg inte en plats för att utveckla allt som kan sägas om metonymin. Ämnet är också ganska outforskat. Eftersom du tog upp det, ville jag dock passa på att göra sp många som möjligt uppmärksamma på hur vi låter orden glida til något annat och att detta är ingenting annat än vår språkliga nödvändighet. Utan att jämföra eller associera skulle vi inte kunna använda språket från den ena dagen till den andra. Men minnets hjälp kan vi tala om det nya i relation till det gamla. Metafor och metonymi bör behandlas som kognitiva redskap, inte som litterära finesser.
Om din blogg kan väcka intresse för att fortsätta tänka på dessa saker i annat sammanhang, så hardu gjort en väldigt bra insats.
Tack, Pelle.
16 Pelle // mars 4, 2009 klockan 08:15
Tack - och jag håller som sagt med; ämnet är viktigt och intressant!
Skriv en kommentar