Det pågår en kampanj för att införa något som kallas pedagogisk retorik som ett obligatorium i lärarutbildningen. Det märks bland annat i en debattartikel i Sydsvenskan, skriven av Anders Sigrell, nybliven professor i retorik vid Lunds universitet, och Tina Kindeberg, lektor i pedagogik vid samma universitet.
Debattartikeln har tagits upp positivt på flera lärarbloggar. Tydligast på Tysta tankar (en blogg jag regelbundet läser) där rubriken är Ja-jaaaaaa-jaaaaaaaaaaaaaa, men även t.ex. på Freon.
I detta inlägg ska jag säga nej. Alltså: Lärarutbildningen behöver ingen obligatorisk pedagogisk retorik! Därmed inte sagt att retorik och lärarutbildning är oförenligt – läs vidare så ska jag förklara hur jag menar.
Pedagogisk retorik – vad och varför?
I debattartikeln sägs att det inte räcker med ämneskunskaper i lärarutbildningen. Det saknas en viktig del. Man har inte tänkt på att lärare är förebilder, som formar medborgarnas karaktär. Därför behövs pedagogisk retorik, så att elevernas karaktär formas av vältaliga lärare, som skapar känslor av tillit och tilltro.
Att efterlikna förebilder är alltså huvudsaken. Författarna menat att det behövs redskap för att reflektera över denna förebildlighet. Redskapen bör hämtas från Antiken och mer exakt retoriken, som sägs vara bortglömd. Retoriken är medlet för att nå målet att ”påverka medborgarnas kunskaper, färdigheter och värderingar i det övergripande syftet det goda samhället”.
Men det är inte bara i lärarutbildningen som den pedagogiska retoriken behövs. Den bör genomsyra undervisningen från förskola till universitet, menar ”Sveriges tre retorikprofessorer” i DN. (Och förutom Anders Sigrell åsyftas då Brigitte Mral här i Örebro och Lennart Hellspong vid Södertörns högskola.)
Till dessa (i dubbel mening) retoriska utspel kan läggas nyutgivningen av Afthonios Progymnasmata, en serie retoriska övningar, tänkta att användas i såväl tal- som skrivundervisning (utgivare är Anders Eriksson). Återigen är det härmningen av det förebildliga som är huvudsaken, och eleven ska efterlikna ett antal grundgenrer, som fabel, berättelse, kria, lovtal m.m. Det är en bok jag läst med stor behållning, eftersom den tydliggör en viktig västerländsk bildningstradition – och den är också ett bidrag till formerandet eller återupprättandet av den pedagogiska retoriken.
Mina utgångspunkter
Den pedagogiska retoriken, med sina rötter i Antiken, har alltså varit bortglömd i ett par tusen år. Nu är det dags att väcka den liv och göra den obligatorisk i alla skolformer och inte minst på lärarutbildningen. Den står för något i flera meningar förebildligt. Vi har att göra med en universalbildning och universallösning, som lite påminner om den diskussion om latinet som vi tidigare hade här på bloggen (dvs. görs latin obligatoriskt så löser vi en mängd språkproblem, liksom övergången från gymnasium till högskola).
Som alltid när universallösningar presenteras blir jag skeptisk. Jag ska problematisera den pedagogiska retoriken på fyra sätt:
- Den karismatiska läraren
- Kunskapssynen
- Vetenskapssociologin
- Skolan och samhället
Den karismatiska läraren
Den lärare som träder fram i debattartikeln är den karismatiska, den som retoriskt fångar eleverna. Åtminstone till en viss gräns är det bra med en retoriskt skicklig lärare, men det är inte den enda läraren.
Det har att göra med retorikens domän. Dess huvuddomän är det offentliga talet, som brukar delas in i olika underavdelningar eller genrer (rättstalet, rådstalet och festtalet är en indelning, en annan är den som framkommer i Progymnasmata).
Det att kunna tala offentligt är självklart viktigt. Lika självklart är att det finns andra kommunikativa kompetenser som är centrala för lärare. Samtalet är en sådan, där forskningen fullkomligt exploderat de senaste decennierna och där det dialogiska klassrummet blivit ett modeuttryck.
Min uppfattning är att den pedagogiska retoriken på ett onyanserat sätt framhåller en sorts kommunikativ kompetens (det offentliga talet) och en sorts lärare (den karismatiska talaren) för hårt och på bekostnad av andra kommunikativa kompetenser och lärartyper.
Kunskapssynen
Det blir tydligt i debattartikeln att retorik ska skiljas från ämneskunskaper. Även i de blogginlägg jag läst är detta återkommande. Statsmakterna ställer idag höga krav på ämneskompetens och forskningsanknytning när det gäller lärarutbildningar. Sådana krav tycks bli irrelevanta när det gäller retoriken. Den står för en generisk kunskap som förenar alla, oavsett ämne, och omhuldas gärna av dem som ogillar de nya kraven på forskningsförankring.
Som jag ser det präglas retoriken av två kunskapssyner. Den första kan vi kalla kunskap som medvetandegörande. Den kan också kallas sokratisk och hör hemma i den övervägande muntliga kultur som det antika Grekland var. Vi tänker på läraren som med sina lärjungar i släptåg talar och förklarar och medvetandegör. Eller på den elev som själv ska hålla tal och tar fram sådant han har inom sig och blir till för sig själv och andra.
Den andra kunskapssynen är bildningen, som har att göra med att läsa klassikerna. Ett utmärkt exempel är Progymnasmata, som är en i god mening bildande bok.
Den kunskapssyn som den traditionella retoriken inte omfattar är den som slår igenom när universiteten blir till på allvar på 1800-talet. Nämligen sökandet efter ny kunskap, det som ligger bakom de moderna vetenskaperna. (Resonemanget om kunskapssyner är förresten hämtat från Sören Kjörups Människovetenskaperna.)
Den språkvetenskapliga forskning jag leder handlar om att utforska hur vi lär oss läsa och skriva, hur språkandet kan gynna jämställdhet, hur vi förhandlar i och genom samtal m.m. Och anledningen är enkel. Vi vet inte det tillräckligt bra, och det är viktigt att ta reda på det, bland annat i relation till lärarutbildningar.
Den pedagogiska retoriken har inga bekymmer här, tycks det. Den går tillbaka till Antiken och så är saken klar, så att säga, där finns facit. Man kan undra om pedagogisk retorik har något att göra med aktuell forskning inom och utom ämnet retorik.
Man kan ha olika uppfattningar om hur viktigt det är att aktuell forskning kommer lärarutbildning och skola till del. Men den kunskapssyn som den pedagogiska retoriken bär med sig behöver diskuteras.
Vetenskapssociologin
Debattartikeln hävdar vidare att retoriken är bortglömd. Det påståendet måste förstås ur ett vetenskapssociologiskt perspektiv.
Retoriken har funnits som en viktig del av många universitetsämnen, inte minst mitt eget. Av våra lektorer har flera skrivit avhandlingar där retorik spelar en central roll, och i de avhandlingar som lagts fram i Örebro är retoriken viktig. För självklart är den det! Lite skämtsamt kan vi i ämnet säga att retoriken är för viktig att lämnas åt retorikerna.
När jag började på universitetet på 1980-talet kom jag genast i kontakt med retorik och läste de moderna standardverken (av sådana som Kurt Johannesson och Jörgen Fafner). Till det vetenskapssociologiska hör förresten också att jag jobbat med alla de tre nämnde retorikprofessorerna.
Den bok i textanalys som brukar användas på universiteten har jag skrivit tillsammans med Lennart Hellspong – naturligtvis är retorik en del. När vi i mitt ämne har skrivkurser är Siv Strömkvists Skrivboken ofta kurslitteratur – och upplägget är retoriskt. På kurserna i att tala används gärna Hellspongs Handbok i praktisk retorik.
Det nya är att retorik nu blivit ett eget universitetsämne och fått flera professorer; den första forskarutbildningen startade här i Örebro 2003. Det gäller då för detta nya ämne att positionera sig, visa sig relevant och helst oumbärligt. Detta är en viktig bakgrund till utspelen om pedagogisk retorik.
(Jag vill tillägga att jag inte har något alls emot att retorik blir ett eget ämne och att det uppsving som retoriken fått de senaste decennierna fortsätter. Men den finns en risk för att man liksom tar i väl mycket när man lanserar retorik som något helt nytt.)
Skolan och samhället
En skola kan knappast vara oföränderlig. Jag tror de flesta håller med om att skolan måste försöka gå i takt med samhället och ge barn resurser att hantera det samhälle de kommer att möta. Vi ser ju också hur utbildningstiden för olika grupper i dagens samhälle hela tiden förlängs. Sjukvård, journalistik, skola – ska man arbeta inom sådana sektorer krävs det nuförtiden långa universitetsutbildningar.
Den pedagogiska retoriken bryr sig inte så mycket om samhället och skolans roll – den förutsätts vara densamma som i det antika Grekland. Det är det som jag finner mest problematiskt. Plötsligt kommer man på att den antika retoriken är bortglömd. Och så inför man den och så hjälper man alla.
Det går inte utan att man på allvar diskuteras dess relevans i dagens skola och kunskapssamhälle. Retoriken är uppfunnen av och för män i en manlig offentlighet för länge, länge sedan. Dagens samhälle och skola ser milt sagt annorlunda ut. Vad står denna pedagogiska retorik mer exakt för i relation till skolans mål?
Jag ska ge ett förslag genom att utgå från OECD:s DeSeCo-dokument (Definition and Selection of Competencies). Här definierar OECD centrala kompetenser i dagens kunskapssamhälle som skolan, enligt dem, bör förhålla sig till. Dokumentet är resultatet av ett mångårigt arbete där forskare och andra medverkat. De centrala kompetenserna, tänkta att gynna inte bara ekonomisk framgång utan också individuell och demokratisk utveckling, är i korthet:
- Använda interaktiva verktyg
Här handlar om att använda språk, teknologier, kunskap m.m. på ett sätt som främjar olika mål och förhållningssätt. - Interagera i heterogena grupper
Denna kompetens tar fasta på att vi måste förhålla oss till andra i en komplex och mångsidig värd. - Agera självständigt
Här handlar det om att driva personliga projekt, att göra sin röst hörd i offentliga sammanhang m.m.
Man kan naturligtvis använda andra mål och kompetenser. Alldeles oavsett menar jag att man måste argumentera utifrån vad skolan ska uträtta i dagens samhälle.
Eftersom de här är internationellt spridda och sanktionerade kan vi utgå från dem och fundera på var retoriken mer exakt kommer in i dagens skola och samhälle. Det enklaste svaret är att den är viktig för den tredje kompetensen. Retorikens kärna är det offentliga talet, att göra sin röst hörd, och jag tycker spontant att retorik behövs just här. Vi har inte att göra med en s.k. generisk kompetens som liksom står över alla mål eller andra kompetenser.
Slutord
Jag ser alltså ingen anledning att införa eller tro på den pedagogiska retoriken som en universallösning för lärarutbildning eller förskola. Jag tycker den måste förhålla sig till dagens skola, samhälle och forskning och tydligare argumentera utifrån sådana utgångspunkter.
Därmed inte sagt att retorik är irrelevant. För vissa mål och kompetenser är den viktig, t.ex. för det jag efter OECD kallat att agera självständigt. För att nå det målet ser jag fram emot samarbeten med retoriker och andra!
7 kommentarer hittills ↓
1 Anders Sigrell // maj 29, 2008 klockan 16:35
Helt ärligt tror jag att jag och Pelle i princip är överens om de flesta pedagogiska frågor för modersmålsämnet. Varför är han då så kritisk?
En hemsk konspiratorisk tanke som lurar är att han på något sätt upplever retoriken som ett hot mot svenskämnets oinskränkta ställning på våra lärarutbildningar. Varför skulle han annars välja att missuppfatta delar av vad vi retoriker har att säga?
“Återigen är det härmningen av det förebildliga som är huvudsaken”, denna medvetna glidning mellan de tveklöst negativa härmningen och den konstruktiva efterbildningen tror jag inte är en slump. För alla som råkar läsa det här kan jag varmt rekommendea ett examensarbete från lärarprogrammet i Umeå: “Imitatio - förmågan att efterbilda, eller oskicket att härma”.
Jag tror inte heller Pelle menar allvar när han tillskriver oss åsikten att retoriken är universallösningen på alla problem. Däremot vet vi alla att lärarens personlighet har stor betydelse, och vi har hitintills saknat redskap för att tala om hur vi som lärare och lärarutbildare kan tänka och jobba också med den saken.
Nej Pelle, den goda läraren sysslar inte bara med karismatiskt offentligt tal. Men jag har fått refererat duktiga och inspirerande lärare på lärarutbildningar som efter metodikgenomgångar har sagt “Men ni ska inte göra som jag gör; ni ska hitta er egen lärarstil”.
Och där, precis där, kan vi se resterna av den kanske främsta orsaken till retorikens nedgång: Den romantiska rörelsen, vars diktarideal var det gudsinspirerade geniet som med handen för pannan kvad en dikt om kyrkogården eller den grekiska urnan.
Men så går det inte till att skriva eller tala. Det finns dispositionsmönster och topiker - för en mängd olika genrer - som vi kan ha hjälp av i varje specifik kommunikationsakt. Varför ska slösa tid på att uppfinna hjulet på nytt? Vare sig det gäller studenters skrivande eller hur man som lärare kommunikativt förhåller sig studenterna?
Detsamma gäller faktisk också din forskning Pelle. Det är inte så att du uppfinner ny kunskap i ett vakuum. Jag har haft intressanta seminarier för avdelningen för matematisk kemi om hur vi kan använda metaforer och andra stilfigurer för att komma vidare i vår forskargärning. Också i forskningen behöver vi lära oss dispositionsmönster och topikerför att lösa
vetenskapliga problem. Det är väl det vi menar med att vår kunskapsbildning är kumulativ, att vi kan bygga vidare på vad andra forskare har gjort före oss. Och detta oavsett om det är någon australiensk genreskola eller antika progymnasmataövningar (de har för övrigt en hel del gemensamt).
Hmm, nu slår det mig att Pelle kanske inte alls har förstått skillnaden mellan att efterbilda och att härma. Kvintessen i inlägget är att vi retoriker oreflekterat vill härma antiken, och att vi vill få inte bara retorikstudenter utan också alla svensklärare och alla elever att också härma. Men om du tänker på din egen forskning (ursäkta ni andra som läser, apostroferandet av Pelle är inte menat att vara exkluderande). Du härmar ju inte vad Halliday & Swales m.fl. har skrivit. Du låter dig inspireras av deras tankar och skapar något eget. Du är en framgångsrik professor så det är inte så konstigt att du kan sådant. Men hur ska vi lära ut den förmågan till lärare och studenter: Att låta sig inspireras och göra till sitt. Det är just detta, denna inte alls oviktiga förmåga vi idag saknar redskap för att tala om. Och där vill vi - i alla fall jag - tro att retoriken kan ha något erbjuda.
För att citera John Travolta i “Pulp Fiction”: To be continued”.
2 Fred // maj 29, 2008 klockan 16:44
Bra skrivet! Jag kan villigt erkänna att jag inte har tillräcklig kunskap om retorik som ämne (eller del av ämne), men jag vill ändå fråga en sak:
Min utgångspunkt är att retorik handlar om att kunna formulera sin kunskap, sina erfarenheter och sina värderingar. Det är något lärare behöver kunna göra och det är något elever behöver kunna göra. Den definitionen stämmer inte riktigt överens med flera av dina resonemang. Hur definierar du retorik? Finns det ett annat ord som passar min definition?
3 Pelle // maj 29, 2008 klockan 17:11
Tack för kommentaren, Anders! Det finns mycket att säga och jag får utveckla mer sen (håller på och flyttar).
Bara två punkter nu:
1. Det mimetiska. Där är vi överens, där är så barn lär, genom härmning (alltså en konstruktiv efterbildning), detta är på många sätt grundläggande för människan. Här finns ett av de områden där jag gärna använder retorik.
2. Det hegemoniska - “svenskämnets oinskränkta ställning på våra lärarutbildningar”, som du uttrycker det. Ja, det finns där, åtminstone som en risk - alltså att olika ämnen strider om knappa resurser (=studenter). I svenska språket har kamperna här främst stått med pedagogerna, som traditionellt är de som ansvarar för de generiska kunskaperna, alltså definierar det som är läraren (medan vi i svenska stått för just ämneskunskaper). På många lärarutbildningar har det blivit skyttegravskrig här. Vem är t.ex. ansvarig för det på lärarutbildningen som rör läs och skriv - pedagogerna eller språkvetarna?
Med retorik uppstår idag - det är risk för det - en liknande situation. Vem är bäst skickad att ansvara för det som rör talandet och ibland också skrivandet - retoriker, språkvetare eller för den delen pedagoger?
Annorlunda uttryckt är det självklart att det alltid kommer att vara en viss strid om vad som ska räknas som generiska kunskaper på lärarutbildningar.
Lösningen på det? Det vore dumt, det tycker jag verkligen, att gräva ner sig i skyttegravarna och strida om det. Lösningen är att göra saker tillsammans; vårt ämne har klara beröringspunkter med både retorik och pedagogik, och det enda vettiga är att försöka samla de goda krafterna.
Jag har i det sammanhanget - och nu snackar jag till stor del som prodekan på fakulteten - inte uppfattat att pedagogisk retorik riktigt orienterar sig mot andra ämnen utan är inne i en fas där det gäller att lansera sig själv ett obligatorium och då hämtar sina argument väl mycket från historien och inte utifrån vad skolans roll är eller bör bara idag.
Förresten, en sak till:
3. Romantiken. På 1800-talet försvinner ju retoriken när det estetiska blir en egen domän. Det skapande geniet, det sköna, det vackra osv - i det låg att man inte efterliknade. Men ibland kan jag idag känna att retoriken kommer att förknippas med en ny sorts romantik: den stora talaren, det där lilla extra och unika, att man varierar sig på ett riktigt elegant retoriskt sätt, att alla ser upp till en - allt det där vi saknade i det sakliga och på många sätt oretoriska Folkhemmet. I linje med det senmoderna samhälle där Jag AB är en grej, alltså detta att vi hela tiden iscensätter oss själva. Nå, detta bara sagt som en spontan reflektion, inte som något argument av nåt slag.
Jaja - jag kommer aldrig att lära mig att skriva kort, nu till flytten!
4 Mats // maj 29, 2008 klockan 23:07
Jag känner mig bedövande obildad men djupt hedrad om jag har bidragit till att ha dragit igång debatten - som för mig handlade om något helt annat än huruvida retorik skulle bli obligatoriskt.
Min utgångspunkt var nog djupt pragmatiskt. I ett läge där motsättningen mellan ämne och metod blivit cementerad och destruktiv behöver någon föra in den moraliska dimensionen i läraryrket. Moralisk i den mening att det handlar om relationer och förtroende.
Min upprymdhet över att retoriken betonar denna sidan kanske bottnar i en förtvivlan över att lärtarutbildningen har urholkats på det planet och att det som vi kallar akademisering har inneburit en avhumaniserin. Allt är mål och examination - mötet är en distraktion.
Samtidigt ser jag problemen som Pelle beskriver (och som monika har utvecklat
http://lektorio.wordpress.com/2008/05/22/skorr/
i att framtidens superlärare blir en sorts relationsakrobater som med en bilhandlares slughet etablerar bedrägligt förtroliga relationer till stora grupper snabbt. Teveserien 9a gav många bra exempel på denna färdighet.
Men om vi genomskådar ämne och misstror relationer - hamnar vi inte i nihilism och relativism då?
Jag undrar om Perelmans s.k. nya retorik passar in mellan dessa positioner. Ungefär : det handlar om att göra sig förstådd…
P.S. Hoppas flytten går bra. Jag har vänner som säger att flyttning är ett sätt att umgås, men då är jag hellre ensam
5 Monika Ringborg // maj 30, 2008 klockan 06:53
Eftersom min uppfattning och reservationer finns på min blogg behöver jag inte upprepa dem här. Men vill ändå hålla med dig Pele om det här du skriver:
“Men ibland kan jag idag känna att retoriken kommer att förknippas med en ny sorts romantik: den stora talaren, det där lilla extra och unika, att man varierar sig på ett riktigt elegant retoriskt sätt, att alla ser upp till en - allt det där vi saknade i det sakliga och på många sätt oretoriska Folkhemmet.”
Mats
Jag är inte heller expert på retorik, liksom många av oss andra. Och därför är risken stor att det blir precis som Pelle befarar.
Sen är jag ganska trött på innemetoder eller en-lösningens-pedagogik för att lösa det som många ser som problem med lärare och lärarutbildning. Jag har sett många metoder under de tjugo år som jag vistats inom den pedagogiska disciplinen som student, doktorand och lärare och ingen av dem har lyckats lösa “problemet”. Kanske för att problemet inte främst ligger i pedagogiken och hos lärarna, utan någon annanstans.
6 Pelle // maj 30, 2008 klockan 07:06
Ja, den läsningen gjorde ju inte jag, Mats. Men jag förstår din poäng och håller med om att lärarutbildning och lärarrollen i mycket är ett moraliskt projekt, liksom att den traditionella klyvningen mellan ämne och metod är olycklig.
I mitt ämne (universitetsämnet svenska språket/nordiska språk) har det traditionella upplägget varit att lärarstudenter går ett kurspaket som man skulle kalla nordiska språk light. Dvs. samma kurser som de “vanliga” ämnesstudenterna, fast lite kortare, för lärarna ska ju ha metodik också. Det säger sig självt att precis den motsättningen du säger uppstår då.
Här i Örebro gör vi så att ämnet även tar hand om didaktiken i de s.k. inriktningarna på lärarutbildningen. Det finns förstås problem med det, men det är, tycker jag, viktigt att försöka få ämne och metod att hänga ihop. Det gör det också lättare att se moraliska dimensioner (för självklart fostrar och socialiserar skolan, och det blir i det sammanhanget ens ämne blir till).
Vårt försök på lösning av det du säger är alltså att jobba för att ämne och metod inte klyvs, och utifrån det föra diskussioner om skolans uppdrag, där det moraliska är en del.
När det gällde det här med pedagogisk retorik och generiska kunskaper hamnar man som prodekan i positionen att man möter många ämnesföreträdare som menar att just deras ämne är helt oumbärligt och måste vara obligatoriskt (dvs. ingå i de terminer som alla lärare läser, allmänt utbildningsområde som de kallas).
Hur svarar man då? För det är klart att en massa ämnen är viktiga. Jag hörde häromstistens talas om 1997 års lärarutbildningskommitté, som tagit in synpunkter om vilka krav på lärarares kunskaper som vore rimliga. Kommittén konstaterade lätt ironiskt att kraven skulle resultera i en utbildning om 13 till 14 års heltidsstudier om allt skulle täckas in…
På fakulteten försöker vi diskutera den här typen av propåer i termer av mål och kompetenser. Mångfald och hållbar utveckling är två teman vi försöker specificera så att de gör det möjligt att diskutera utbildningen - och begreppn rymmer ju också en moralisk dimension. DeSeCo som jag nämnde är en annan utgångspunkt.
I den läsningen av artikeln blev det för mig otydligt vilka kompetenser och mål som den pedagogiska retoriken står för. Och jag var och är inte säker på att jag gillar den ganska traditionella lärarroll som jag läser in - och som också Monika tar upp i sitt blogginlägg (tack för länken!).
Nåväl. Nu till arbetsdagen - sen flyttbestyr. Jag instämmer fullständigt i ditt PS!
7 Pelle // maj 30, 2008 klockan 07:09
Och tack för din kommentar, Monika. Jag följde som sagt Mats länk och tyckte förstås det var kul att någon varit inne på samma tankar - för först när jag läste bloggreaktionerna blev jag förvånad över att ingen problematiserade debattartikeln.
Skriv en kommentar